Kreativt rum & Jag har visst gått med en hemlig agenda...

Jag har flyttat in i teatern! Det gav en skjuts åt projektet. Igår tillbringade jag några timmar i teatern med att knåpa på olika workshop-moment, "uppgifter" och övningar, och prova idéerna med mig själv :) Det händer något i rum där man per automatik känner en massa möjligheter att göra en massa olika saker. Visst har alla rum sina möjligheter och möjligheten att tänja på de givna, men för mig är det otroligt befriande att komma ifrån kontorsmiljön. Där har producenten och administratören i mig en tendens att ta över.

Patrik och William, tekniker at the place, har idag fått upp trossen där vi ska rigga upp ringen när Sara är på plats.
Känslan jag har nu är att jag samlar på mig en massa material som jag vill jobba vidare med efter de här två återstående veckorna. Vill göra i praktiken! Det är väldigt lätt att börja tänka, "hur skulle detta kunna bli föreställningsmaterial?" Att se spår av scener och jobba mot föreställning. I det finns det något skönt att bara kunna släppa det -eftersom det inte är en föreställning vi jobbar mot. Fast svårt också att helt ärligt inte jobba mot föreställning, resultat, produkt. Dels för att det är så jäkla roligt helt enkelt, och man bara vill testa och göra. Och såklart enkel psykologi. Det man inte får vill man göra. Men framför allt är det fantastiskt att ha tiden att jobba på med att ta reda på saker, ha tid att klura på hur man kan testa skapande-metoder och plocka upp impulser och låta arbetet gå i andra riktningar än det tilltänkta. Bara bejaka.

En reflektion... Jag kom på att jag och Sara har haft en ursprungsidé baserad på en föreställning av att idén om framtiden och att vara ung nästan vuxen är förenat med en massa stress och prestationstankar. Och att vi har svårt att släppa det fokuset. När jag pratar med ungdomar här i stan så börjar jag efter ett tag leta lite efter den uppfattningen hos ungdomarna, i samtalen. Det är dock inte så jag har formulerat mina frågor. Vilket är mer nyfiket, öppet. Men jag har kommit på mig själv att min dolda agenda är att få bekräftat att det är stress och ångest -att ta studenten och välja bana i livet. Men eftersom jag inte har fått särskilt många sådana berättelser och inte uppfattar de ungdomar jag träffar på det sättet, förutom några få undantag, så måste vi väl släppa det. Alternativt ta det fokuset och leta efter historier som stämmer med vår hypotes. Fast det känns fel i ett nyfiket undersökande, vilket jag nu har valt att göra.
Eftersom vår sporre till projektet var en sorts frustration över en paradox att all valfrihet kan innebära både möjligheter, men också ett stort ansvar och en press på den enskilde som ger destruktiv ångest och ett gäng med "aldrig nöjda". Vår utgångspunkt var ju också tre specifika artiklar om detta. Men det verkar inte riktigt vara så. Inte ibland de 16-18-åringar jag mött i Linköping i alla fall. Och det är ju positivt! Får jag ju ändå lov att understryka...