kommunikation, språk o spontana möten på stan

Insåg såhär en vecka innan planerade workshops att det inte är helt lätt att kommunicera vad det är jag har tänkt göra och vad man får vara med om om man deltar i workshop-gruppen. Särskilt inte när jag önskat få arbeta med ungdomar som INTE håller på med dans/teater/cirkus (alltså inte har tekniskt tränade kroppar). Efter ett par år med marknadsförings- och publikarbetesjobb borde jag kanske insett svårigheten i det själv tidigare. Men jag har nog snöat in i mina (vad jag tycker) peppiga idéer. Kan Malin Hellqvist Sellén (Inom Rimliga Gränser), kan väl jag, haha. Ämnet är väl rätt allmängiltigt för unga människor, tänkte jag. Men visst, om man inte håller på med någon form av scenkonst själv kan steget vara långt till att avsätta 3x3 timmar i min svårbegripliga workshop, där ämnet ska "förkroppsligas".

SPRÅK?!?

Just det här med begrepp och vilket språk vi använder inom scenkonst och för att förklara och kommunicera det har jag tänkt på särskilt dessa dagar.
Jag hade en informationsträff för deltagarna. (Visserligen improviserad eftersom jag trodde vi ställt in den för att ingen kunde komma). Men folk dök plötsligt upp. Och frågade mig vid flera tillfällen under mitt presenterande och förklarande "Vad betyder det där du sa nu?". "Vad menas med det uttrycket?" Jag känner mig själv inte som den mest verbalt slipade kniven i lådan annars. Snarare som praktiker utan år av akademiska studier i bagaget.
Men som jag ser det så hör det ihop med att jag på senaste tiden rört mig mycket i teatersammanhang där teori+konst är på kartan och kanske börjar vi prata ett språk som exkluderar stor del av vår publik i samtalen och beskrivningar. Hur ser recensionerna ut rent språkligt eg? Hur recenserar man ungdomsteater? Är det ungdomarna som är målgruppen för dom? En recension har ju delvis i syfte att vara någon sorts "varudeklaration" för publiken. Eller för belästa teaternördar? Ok, jag svävar iväg på annat spår nu, men det går upp för mig igen som en påminnelse om att språket spelar roll. Och det är ofta svårt att ringa in det praktiska i ett gemensamt talspråk. Att teatern en gång för länge sedan användes som kommunikation just i stället för språket -det skrivna språket. Och somlig scenkonst även idag kommunicerar över språkbarriärerna när den äger rum. Men före och efter själva teaterhändelsen behöver vi ett gemensamt språk. I tilltal till barn förenklar vi språket på rutin. Men till "nästanvuxna" ungdomar, och unga vuxna, samt folk i allmänhet oavsett ålder som är intresserade av den praktiska konsten, men inte "smala", fack-språkliga uttryck... där är det svårt att hitta rätt. Vi vill ju bjuda in. Det är ju väldigt grundläggande i hela idén med att göra teater. Men just det! Faktiskt har ju just ung scen/öst gjort en fin grej appropå just detta genom en egen Wiki i ett tidigare projekt! Done Did Do Wiki. En väg att gå!


Meeen! För att bättra på kommunikationen mellan mitt projekt gav jag mig helt krasst ut på fältet i Linköping och pratade med random ungdomsgrupper om mitt projekt, och bjöd in att delta i workshop-serien idag. Det var fint! Solen och nån form av skateramp-evenemang på ett av torgen hjälpte till.

Typ såhär, fast med massa folk när skolorna slutat.

Folk var ute på gatorna och i parken. Träffade mkt trevliga unga Linköpingsbor, och tyckte mig ändå få ett visst intresse i gensvar. I alla fall verkar det vara aktuellt för många att brottas med massa frågor och beslut om vad man ska göra med sin framtid, vad jag kunde utläsa av dessa korta möten. Möttes av instämmande suckar och igenkännande nickar "ja faan" och "det låter som jag". Hoppas nu att iaf några av dom jag snackade med hör av sig och hakar på! Vill höra mer!
:)